Sorg över infertilitet, eller över att vägen till barn inte blev som man tänkt, är ofta tyst. För queerpersoner är den sorgen ibland dubbel – både kroppslig och samhällelig. Man sörjer något som världen utgår från ska vara enkelt, men som för en själv kräver mod, pengar och tålamod.

Det är viktigt att veta: sorgen betyder inte att du ångrar vem du är. Den betyder att du är mänsklig. Att du längtar.
Tillåt dig att sörja utan skam. Tårar är inte svek mot din identitet – de är ett tecken på hur mycket du hoppats.

Prata med någon som förstår – inte bara medicinskt, utan existentiellt. Ibland är det lättare att dela smärtan med någon som själv gått vägen.
Och kom ihåg: det finns många sätt att bli förälder. Biologi är en väg, men inte den enda.

Almas tips:

• Ge sorgen ett språk. Skriv, prata, gråt. Den måste få finnas för att kunna släppa taget.

• Jämför inte din resa med någon annans.

• Kärleken du har att ge är inte beroende av genetik. Den finns redan i dig.

Det som gör ont just nu är inte slutet. Det är bara ett kapitel du ännu inte visste fanns.