Det kan kännas motsägelsefullt att känna oro när allt egentligen är stabilt. Du har ordning, relationer som fungerar, kanske till och med ett lugn du längtat efter. Ändå finns där en stilla rastlöshet – en oro utan tydlig orsak.

Den känslan betyder inte att du är otacksam. Den är ofta ett tecken på att ditt inre börjar söka nästa djupare lager av mening. När livet lugnar sig, får hjärnan och kroppen plötsligt utrymme att känna det som tidigare dolts under stressen. Tystnaden blir en spegel – och det kan vara obekvämt.

Psykologiskt kallas det existentiell oro. Den dyker upp när tryggheten är på plats men riktningen känns oklar. När vi inte längre har något konkret att kämpa mot, börjar frågorna komma: “Är det här allt? Vad vill jag egentligen?” Det är inte fel på dig – det är ett tecken på att du växer.

Almas tips:

Försök inte trycka undan oron. Lyssna på den. Den vill inte förstöra något – den vill väcka något. Skriv ner vad som faktiskt känns, utan att analysera. Gå långsamt, andas djupt, gör plats för stillhet. Det du upplever är inte tomhet – det är övergång. När du vågar stå kvar i den, brukar klarheten komma tyst, som en viskning inifrån.