Efter förlossningen hamnar mycket fokus på dig som har fött, men partnern går också igenom en stor omställning. Det kan vara förvånande att märka hur starkt partnern reagerar – kanske med oro, tystnad, irritation, ökad vaksamhet eller att hen verkar känslomässigt frånvarande. När du själv är mitt i återhämtning, hormonförändringar och känslomässiga skiften kan partnerns reaktioner kännas oväntade och ibland svåra att tolka.

Det är vanligt att en partner börjar bearbeta förlossningen först efteråt. Hen kan ha känt sig maktlös, rädd för ditt eller barnets mående, eller överväldigad av det som hände i rummet. Att ta ansvar hemma, samtidigt som sömnbristen kommer ikapp, kan förstärka stress och oro. Detta kan synas genom att partnern drar sig undan, försöker kontrollera allt, eller tvärtom verkar passiv.

Ur ditt perspektiv kan detta skapa frustration, särskilt om du själv behöver mer stöd än du får. Det betyder inte att relationen är svag eller att partnern inte bryr sig. Det betyder att ni båda är i en stor omställning – men med olika erfarenheter och behov.

Tecken på att partnern kämpar kan vara att hen undviker att prata om förlossningen, oroar sig överdrivet, tappar tålamodet lätt eller verkar nedstämd. Du är inte ansvarig för partnerns psykiska hälsa, men du har rätt att uttrycka vad du behöver och att få stöd.

Om partnerns mående påverkar vardagen eller relationen kan det vara hjälpsamt att söka stöd tillsammans via vården.

Almas tips

• Berätta vad du behöver – tydlighet minskar missförstånd.

• Fråga partnern hur förlossningen kändes för hen i lugn och ro.

• Försök hitta en stund för att prata utan avbrott.

• Uppmuntra partnern att söka stöd om oron eller nedstämdheten dröjer kvar.