Det är vanligt att föreställa sig att anknytningen till barnet ska komma omedelbart, men för många tar det tid. Anknytning är en relation som växer fram, inte något som måste kännas starkt från första stund. Om du inte känner den “direkta kärleken” som du trodde att du skulle göra betyder det inte att något är fel. Det kan vara en helt normal reaktion på förlossning, hormonförändringar, sömnbrist och den enorma livsomställningen.

Det finns många orsaker till att anknytningen kan dröja. Om förlossningen var dramatisk, om du är utmattad, har smärta, känner oro eller har ångest kan det vara svårt att känna närvaro. Amningsproblem, separation från barnet efter födseln eller pressen att “känna rätt” kan också påverka. För vissa växer känslorna när vardagen stabiliseras, för andra behöver det mer stöd.

Tecken på att anknytningen tar tid kan vara att du känner dig osäker i omsorgen, upplever distans till barnet eller att kontakt känns ansträngande. Det är viktigt att veta att anknytning inte är en prestation — det är en process. Det du gör varje dag: hålla barnet, svara på signaler, ge närhet och tröst, bygger relationen även när känslorna är oklara.

Stöd kan göra stor skillnad. Samtal med BVC eller barnmorska kan ge normalisering, vägledning och strategier. Terapisamtal kan hjälpa om det finns oro, depression eller trauma i bakgrunden. Det viktigaste är att våga berätta hur du mår — det är första steget mot lättnad.

Sök vård om du känner avstånd till barnet under längre tid, har svårt att känna glädje i vardagen eller om oron blir överväldigande.

Almas tips

• Känslor växer i takt med närhet — små stunder räcker.

• Bär barnet nära kroppen; hud mot hud stärker banden.

• Berätta för BVC hur du känner — du får stöd utan att dömas.

• Jämför dig inte med andra; varje relation utvecklas i sin egen takt.