I början av graviditeten kan det kännas som att du bär på en hemlighet som är för stor för att beskriva. Något har förändrats, men du vet inte riktigt hur du ska prata om det. Kanske vill du berätta, men när orden väl ska sägas känns de plötsligt små – som om de inte räcker till för det som händer inuti.

Det är en märklig plats att vara i. Du vet något som ingen annan ännu vet, men det syns inte, hörs inte, går inte att bevisa. Och ändå är det verkligt. Det du känner är en blandning av förväntan, oro och stillhet – och det är helt normalt. Ibland känns det som att du befinner dig mellan två världar: en yttre där allt är som vanligt, och en inre där allt redan har förändrats.

När du försöker berätta kanske du märker att människor reagerar på olika sätt. En del blir glada, andra försiktiga, några kanske byter ämne. Det kan göra att du vill dra dig undan. Men det betyder inte att du är ensam. Det betyder bara att du upplever något som inte riktigt går att översätta till språk – ännu.

Almas råd:

• Du behöver inte förklara allt – det räcker att dela det du vill.

• Tala i din egen takt, med människor som känns trygga.

• Tystnad är också ett sätt att prata. Det är din kropp som berättar, just nu.

Att prata om något som ännu inte syns handlar inte om att förklara, utan om att låta det finnas – på ditt sätt, i din tid.