Det kan kännas ensamt när ingen verkar förstå vad du menar, hur du mår eller varför du reagerar som du gör. Som att alla andra pratar ett språk du inte riktigt kan längre. Den känslan är vanlig, särskilt under tonåren – och den säger inte att något är fel med dig.

Under den här tiden förändras mycket inuti dig: hormoner, tankar, värderingar, relationer. Hjärnan utvecklas snabbt, särskilt den del som styr känslor och hur du tolkar andras reaktioner. Du börjar se världen på nya sätt, men omgivningen kanske inte har hängt med. Det kan göra att du känner dig missförstådd, även av dem som älskar dig.

Samtidigt formas din identitet – vem du är, vad du tycker, vad som känns rätt. Det är som att gå igenom en inre flytt, där du försöker hitta nya rum inom dig. Det tar tid, och ibland känns ensamheten som ett kvitto på att du faktiskt håller på att bli dig själv.

Almas tips:

Försök sätta ord på hur du känner, även om det känns svårt. Skriv, rita, prata – allt som hjälper dig att uttrycka dig själv. Ofta handlar förståelse inte om att andra måste känna som du, utan att du vågar visa hur du känner. Det finns människor som kommer förstå, men ibland hittar man dem först när man börjar våga visa sitt riktiga jag.