Det finns stunder då kärleken känns som något avlägset. Du kanske har försökt, hoppats, kämpat, förlåtit – men ändå blivit ensam med längtan. Eller så har du varit i en relation där känslorna fanns, men inte tryggheten. Och till slut börjar du undra om kärleken verkligen är för dig.

Kärlek kan vara den största källan till glädje, men också till förvirring. Vi får tidigt höra hur den ska se ut – passionerad, självklar, lycklig. Men verklig kärlek ser sällan ut så. Den är ibland tyst, trasslig, vardaglig. Den kräver närvaro mer än perfektion. Och när livet blir svårt, visar den sitt verkliga ansikte: tålamod, sårbarhet, vilja.

Att tvivla på kärleken betyder inte att du gett upp. Det betyder att du vill att den ska vara sann. Du vill inte nöja dig med något halvt, och det är vackert. Det visar att ditt hjärta fortfarande tror på något rent, även om du är trött på att hoppas.

Kärlek börjar sällan med någon annan. Den börjar där du ser dig själv med ömhet. När du tillåter dig att känna, utan att skämmas över att det gör ont. Kärlek handlar inte bara om att bli vald, utan också om att välja sig själv – om och om igen.

Du får vara trött på kärleken. Du får vila från den. Men tro inte att den har lämnat dig. Den väntar, på sitt sätt, på att du ska vara redo igen.

Almas tips:

Om du har tappat tron på kärleken, börja med små handlingar av omtanke – mot dig själv, mot någon annan, mot livet. Det är där kärleken bor när allt annat känns stängt. Den försvinner inte. Den ändrar bara form tills du orkar öppna hjärtat igen.